.

Jag är en såndär typisk person som måste vara bäst, snabbast, snyggast (på hästryggen) och den som alla tycker rider bra osv. Någon mer som känner igen sig? Dock känner jag av detta mest i ridning, i vardagen känner jag inga som helst krav, oftast. Jag går mest runt utan smink och killtröjor då och alla har liksom vant sig vid det.
Men vid ridning - där får man krav automatiskt nästan. Jag sätter krav på mig själv omedvetet och jag vill så gärna att folk ska tycka att jag och Pitchi är duktiga att jag vill för mycket och då börjar jag fiffla med saker och då blir det inte mycket bättre. Och sen måste jag och Pitchi bli redo för att tävla 110 cm, alla ska tycka vi är duktiga och bra.
Det var nog en av anledningarna att jag bröt ihop två gånger på hoppträningarna. Jag sätter för mycket press. Och för att jag tittar ner i backen. Men nu när jag inte måste rida finalen med laget och att blicken blivit mycket bättre - då har allt blivit mycket bättre och jag känner att vi är på väg mot samma sjävlsäkerhet som vi hade i vintras.
Och så när andra börjar tävla "min" gren fälttävlan och tjejer/killar som alltid ridit på ridskola skaffar sin första ponny och det går bra då får jag också press på mig, för jag ska vara den som är bäst. Och det kvittar om den tjejen ska tävla sin första cm-hoppning på 50 cm eller om det är en 30-åring som ridit medlesvår. Folk ska tycka jag är bättre. Annars blir jag frustrerad.
Men på senaste tid när jag sett folk "bli bättre" har jag blivit jättearg och slått i bordet och tagit ut lite arghet eller vad det heter. Och nu känner jag inte samma behov av att vara bäst. För det kommer alltid finnas folk som är bättre och sämre än en själv. Så har det alltid varit. Jag kanske bara behöver släppa mina känslor lite mer.

tcuker ni det är kul när jag skriver lite om sånt här. Tycker själv också det är kul att berätta lite om hru jag själv känner och tänker. För ingen tänker ju likadant.



Daniella